Jag kan ju inte annat än att tycka att jag själv var lite smågullig när jag var liten :)

Tänk vad lätt de kan vara att bara släppa sina vänner och gå vidare som om de aldrig har funnits i ens liv. Just nu känner ajg att jag har stannat upp en stund och funderat. De finns så många som har stått mig nära en gång i livet men som jag knappt ens pratar med idag. Var tog, "jag kommer alltid att finnas här för dig", vägen? Kompisar kommer och går men de är ytterst få som stannar kvar som vänner eller för den delen blir nära vänner. Just nu har jag nog ingen som står mig så oerhört nära som vissa personer har gjort i mitt liv men jag har två som är på väg dit, och jag hoppas verkligen att jag kommer att få behålla dom där länge isf..'

Men hur kan ens bästa vän bara efter något år eller några år kliva ur cirkeln och helt plötsligt nappt ens vara en bekant?

Jag har börjat fundera på saker som är viktiga för mig. Sånna saker som jag och Elisabeth ofta pratade om när jag bodde i Rättvik och jag inser att samtalen tillsammans med henne är någonting jag verkligen saknar oerhört mycket! 

Blev ett riktigt spännande besök hos optikern idag. Hon som gjorde synundersökningen konstatarade väldigt fort att jag behöver glasögon och hon var förvånad över att jag inte redan har ett par att använda.

Glasögonen kommer gå på ca 5000kr och dom berättar då att om jag inte har en medsökande till glasögonen så får jag inte ta de på avbetalning men de är tur att jag har syrran! Hon ställer alltid upp och de är jag väldigt glad över!

Så nu blir de två veckors väntan innan jag får mina glasögon och kan börja se bra igen och förhoppningsvis så kommer mina spänningar i kroppen släppa när ajg slipper anstränga mig för att se :)