Ibland börjar jag att fundera. 

Funderingar på livet, på lycka och på kärlek.

När ska livet le åt en och när ska man få känna av kärlek utan att man ska bli krossad varje gång man råkar visa nåt intresse?

När ska jag få känna mig lycklig över livet en hel dag utan att jag ska känna att tårarna ligger på tok för nära att komma fram? 

Varje dag rullar de en komedi på tvn och varje dag undrar jag när de är min tur att få känna av den lyckan som visas. Även om de bara är på film så finns de någon verklighet i de hela. 

Nån gång ler väl lyckan även åt mig en hel dag och jag hoppas att de blir sanrt

Jag trodde vissa av kompisarna skulle bli glada över att jag kommer upp och ska jobba tsm med dom men uppenbarligen inte. Trots att dom tjatar om att dom vill träffas och att dom saknar en så är de bara en massa tomma ord. Dom säger väl så för att man ska bli glad och inte för att dom menar de. 

Men de e bara att skita i dom och göra sitt jobb och umgås och prata med dom andra som är med på mötet! 

Längtar iaf mycket tills torsdag då jag ska få åka hem och träffa far och bror! :)