Jag fortsätter att fundera en massa och jag undrar nästan om jag ska ta funderingarna ett steg längre denna gång. Jag har länge tänkt på vad jag behöver och vad jag vill men också på de jag inte behöver och inte vill. Just nu känns de som att jag vill lägga mina fotbollsskor på hyllan. Jag står inte ut med känslan av att vara värdelös på planen eller känna mig tvungen att spela trots sjukdom eller skador. 

Denna gång har jag lyckats vrida till mitt knä som jag alltid haft problem med på ett eller annat sätt och de är ingen annan än jag som märker att tårarna rinner utefter mina kinder när jag står på planen för att de gör så ont men ändå så krigar man vidare på planen. Att jag spelar fast jag har ont beror på att vi inte har speciellt många spelare som ställer upp och kan vara med på matcherna--

I och för sig är de frivilligt att ställa upp även om de känns som ett tvång. Man vill ju inte sabba för dom andra i laget..

Men jag undrar just nu vad de är jag egentligen vill med allting..