Jag förstår inte hur jag har klarat av detta. För precis ett år sedan lämnade du mig och oss för att gå vidare. Vi har nu gått igenom många födelsedagar, högtider och andra veckor och helger och var dag är en ny utan dig. Jag tänker på dig varje dag och försöker ta en dag i taget men de är fortfarande svårt. Jag har inte kunnat bearbeta detta på rätt sätt ännu. Du betyder fortfarande skrämmande mycket för mig men är de så konstigt då? Du är min mor och kommer alltid att vara de så länge jag lever. Jag vill inte tänka för mycket på dig men kan bara inte sluta. Min hjärna säger en sak men mitt hjärta säger någonting helt annat.

Jag är fortfarande rädd för att vara ensam, men nätterna är värst med tanke på att jag får mycket tid att tänka. Många gånger står jag verkligen inte ut med mig själv och denna saknad. Jag saknar dig nu och för alltid!

Jag kommer tyvärr inte kunna gå till kapellt för att tända ett ljus men du finns med mig i mina tankar och i mitt hjärta hela tiden ändå.

Du finns i mitt hjärta vart jag än går och jag älskar dig oerhört mycket.

Du lever inom mig mor! <3